Självförtroende!

Nu ska jag för första gången bli riktigt personlig.

Vad är egentligen självförtroende?
Jag personligen har ingen aning!!

Efter att ha gått igenom mycket som mindre, så finns det nog inget självförtroende kvar!

Efter flera år av mobbning i skolan.
Om att jag var tjock fast jag inte alls var det var nästan pinsmal men det ändrades lika fort som mobbningen ökade!!
Att jag hade fult hår, att jag hade fel sorts vinterjacka. Ja det kunde vara precis allt möjligt!
Efter ett tag så räckte inte vara dumma ord, då blev det små knuffar i korridoren, eller att skratta högt när det var min tur att läsa i klassrummet.
Jag hade jätte svårt för att läsa, jag lärde mig inte läsa förens i 3:an. Vilket är ganska sent. Tills min mamma kom på att vi skulle vända boken upp och ner. Och se där Denise kunde läsa direkt! Tog 3 dagar sen så var det inga problem läste nästan flytande direkt. Så så fick det bli för att jag skulle kunna läsa så fik boken vara upp och ner!
Detta var ju också väldigt roligt att påpeka när jag kom upp i 4, och klasserna blandades helt med nya lärare och allt!
Jag lyckades dölja det ganska länge!
Tills min bordskamrat som jag trodde var en av mina bästa kompisar, hade blivit vän med den värsta mobbaren. Och var tvungen när jag skulle ett stycke högt för hela klassen, då säger hon högt och tydligt haha läser du med boken upp och ner!!!
Sådär ja nästa rast så var man ju ett missfoster för att man läste upp och ner, vad var det för fel en, och en massa mer!
Jag stod ut med den värsta mobbningen i ca 2,5 år.
Tills det blev ännu värre en morgon!
Då åtta killar får för sig att jag gjort nått som dom inte tycker om . Så det enda rätta var att spöa skiten ut mig!
Detta hände strax innan åtta på morgonen, jag var lite tidig till skolan och så även dom. Så på dryga 10-15 min hade dom hunnit sparka mig i ryggen slå mig i magen och på armarna och även brutit 2 av mina fingrar om jag minns helt rätt.
Lektionen ringde in och alla kom in hallen för att sedan gå in klassrummet. Dagen gick och jag slutade runt 3. Gick hem och av nån anledning så berättade jag för mamma, vilket jag aldrig brukade göra när dom hade varit dumma!
Mamma var så smart så hon började anteckna allt jag sa direkt, namn på alla och även vad dom hade gjort. För jag kunde namnge vem som hade gjort vad!
Och det var bra att hon gjorde det. För bara typ 2-3 dagar senare så kom jag inte ihåg nått alls!
När vi pratade om det så började jag att fundera men har detta verkligen hänt, kan det verkligen vara sant.
Dagen efter så fick jag vara hemma från skolan och vi åkte till sjukhuset för att dokumentera!
Mamma pratade med rektor som var ett jävla rötägg. Han tänkte inte anmäla saken utan det fick vi göra själva!
Vilket vi såklart gjorde!
Jag kommer ihåg eller mamma har berättat att vi gick igenom det som hänt hela vägen till polis stationen som låg ca 15-20 bort. Så att jag kunde berätta för polisen vad som hänt. Och det gjorde jag så klart. Sen så fick killarna komma på polis förhör.
Min mamma hade redan ringt till alla killarnas föräldrar och berättat vad dom gjort!
Efter det så har jag fått ett enda förlåt av en av killarna, vi bodde på samma gata som honom typ 3 hus bort och mamma kände hans föräldrar hon gick över och berättad för dom. När hon gick därifrån så hörde hon hur han fick smaka på samma medicin, men han kom efter några dagar över och bad om ursäkt och hade även köpt en liten förlåt present! Hon gick även till skolan dagen efter för att prata med rektorn oh svängde samtidigt in för att "hälsa" på klassen och även berätta att jag skulle bli bort ett tag och berättade även varför,
Då kom mina bästa kompisar hem nån dag senare med en liten blommar gulligt av dom!!
Allt detta skedde i början av december om jag inte minns helt fel så den 10 december.
Jag var hemma enda tills det bara var ca 2 dagar kvar till jullovet. Avslutningsdagen och dagen innan då vi skulle iväg och kolla på nån teater show. Då var mamma med hon vägrade släppa iväg mig själv!
Sedan så vart det jullov och det lovet eller julen minns jag inget av!
Det närmsta halvåret minns jag inget av. Bara sånt jag har läst i min dagbok från den tiden och även sånt jag berättade för mamma som hon sen har berättat tillbaka!
Någon månad var det ganska lugnt 2 kanske.
Tills det började igen.
Då började dom säga att jag var feg för att jag polisanmälde, och allt sånt. Och i nästa stund så säger dom att dom inte ens gjort nått!
Tyvärr så pågick detta ett bra dag. Hela vårterminen i 5:an ut. Även hösttermin i 6;an och fram till påsklovet i 6:an.
Dom blev bara fler och fler som höll på.
Så nån vecka innan påsk bestämde jag mig för att flytta hem till min pappa!
Han borde några mil bort och ville komma ifrån den plats där allt hänt och långt från dessa människor!
Så på påsklovet flyttade jag. Fick kontakt med några tjejer under lovet från den nya klassen.
Och började efter lovet.
Tänkte att Gud så skönt att får börja in från början, ingen behöver få veta varför jag egentligen bytta skola, utan anledning skulle vara att jag bara flyttat hem till min pappa.
Men.....
Självklart så fanns det ju även en lite mildare mobbaren i denna klass men denna gång en tjej.
Hon hade fått kontakt med en av mina gamla klasskamrater och frågat varför jag flyttat och bytt skola.
Denna personen var en kompis till mig ingen nära men tillräckligt nära för att veta vad som hänt, och även veta vad alla i den skulle nya klassen skulle få veta(att jag bara flyttat till min pappa)
Men det var inte vad hon svarade denna tjejen.
Utan hon fick veta precis allt!!!
Det gick någon vecka tills det kom en tjej till klassen som gick där men hade varit sjuk eller bortrest i 2 veckor kommer inte roligt ihåg. Så första gången jag träffade henne och vi alla sitter på en rast och spelar kort då hon frågar vart jag kom ifrån och varför jag bytt skola. Och jag svara som jag gjort till dom andra, jag har flyttat hem till min pappa oh det är för långt att pendla till min gamla skola.
Men då hoppar denna andra tjejen in och säger, menar du inte för att du blev mobbad och misshandlad. Det blev tomt i mitt huvud, jag sprang till toan och sedan till min lärare för hon viste varför jag flyttat!!
Hon lugnade mig och sa att hon skulle prata med den andra tjej ordentligt och även med dom andra och förklara. Det gjorde hon och det var inga problem efter det!!


På allt detta så nått förhållande som gått åt helvete pga att killen varit otrogen. Eller redan haft nån annan som han gifte sig med medans vi var tillsammans och berättar det i telefon och i samma mening säger att men vi kan vara vänner!

Så med allt detta och även liten till i bagage så är självförtroendet inte det bästa. Det är bra men det har verkligen sina sprickor som visar sig allt mer nu när jag är i ett riktigt seriöst förhållande eller tillochmed gift.
Även fast jag litar på min man till hundra procent så är det nått långt inne som inte gör det helt omedvetet.
Om han säger nått så kan jag börja gråta från ingenstans för att jag tycker att jag är värdelös och aldrig kan göra honom lycklig och tillfreds och verkligen inte bli en hemma fru, för hur ska jag kunna leva upp till det!!
Han får helt enkelt smaka på mitt dåliga självförtroende!
Det är mycket bättre nu än vad det var för nått år sedan och det har jag honom att tacka. Men ändå så blir så fel ibland. Men det är bara att kämpa vidare!
Även fast jag inte tror att det går att reparera helt så kan det kanske bli bättre!!

Det blev ett väldigt långt inlägg nu men kände att jag ville skriva av mig!!
Kommer nog att skriva ett till liknade inlägg men då blir det mer om när jag mötte dessa personer efter nått år igen. Då vi gick på samma gymnasium, hur jag hanterade det och vad som hände!!
Om det ens är nått ni vill läsa!!